I helgen var det dags att skörda våra sista tappra morötter. Jag rekommenderar ingen att dra upp morötter ur jord som blivit iskall och med ett lager snö ovanför.

Hursomhelst, vi bestämde oss för att njuta av säsongens sista morötter tillsammans med en riktigt grym ärtpesto. Vi gör ganska många olika röror och varianter på pesto hos oss. Det mesta är improviserat och baserat på vad vi har hemma för stunden. Mycket blir helt ok, en del blir ganska äckligt, och ibland blir det magi. Ärtpeston är ett sådant exempel. Passar som dipp, pålägg och i sallad 🙂 Framförallt är den superlätt att göra.

Du behöver:
4 dl frysta ärter
2 dl rapsolja
1 dl sesamfrön
1 citron, saft och zest
1 vitlöksklyfta
3 cm chili

Kör allt i en matberedare till slätt. Smaka av med salt och peppar.

Förra helgen bestämde jag mig för att gå igenom min bokhylla. Tänkte att det nog finns en del som jag skulle kunna skänka vidare. Ett sånt projekt som man redan från början vet kommer ta en evighet… för man (jag) grottar ner sig totalt. Jag hittade böcker från när jag läste konsthistoria på Gotland, tummade Lonely Planets från mina äventyr i Asien, lexikon på holländska från åren i Nederländerna, kurspärmar i thaimassage osv. En tidskapsel helt enkelt.

Sen dök en ”klassiker” upp… Eat, Pray, Love av Elizabeth Gilbert. För dig som inte läst boken (eller sett filmen) handlar den om en kvinna som, efter sin skilsmässa, bestämmer sig för att resa ett år för att hitta sig själv. Jag köpte boken när jag var 21 och varje dag pendlade flera timmar för att komma till jobbet i Amsterdam. Jag älskade att läsa om platserna hon besökte – Rom, Indien och slutligen Bali. Samtidigt hade jag svårt relatera till karaktären eftersom hon var SÅ gammal. Tänkte att när jag är i hennes ålder kommer jag iallafall veta. Vara vuxen.

När jag nu öppnade boken insåg jag att jag hunnit ifatt. Karaktären i boken och jag är just nu exakt lika gamla. Att fortsätta läsa boken var som att resa i tiden. Det kändes som igår när jag satt där på tåget och tänkte att ”när jag är 31 kommer jag ha koll”. Men tio år går fort. Samtidigt har mycket hänt och jag har lärt mig massa. Jag har bott i andra länder, haft nya jobb och blivit förälder. Jag har även upptäckt att jag är lika kär i Bali som Elizabeth Gilbert 🙂 Men grunden har hela tiden varit densamma. Fast idag är jag lite ödmjukare mot mig själv (och andra) och ganska mycket tryggare.

Om två dagar blir jag 32 – alltså äldre än Elizabeth Gilbert var när hon började sin resa. Svindlande! Lovar att säga till jag blir vuxen på det sättet som jag trodde jag skulle vara när jag var 21.

Ibland vaknar jag alldeles av mig själv och inte av telefonens larm. Kaffet som jag brygger är perfekt starkt. Jag behöver inte tänka på frukosten för den förberedde jag redan dagen innan. Gröt som fått stå över natten tillsammans med skivad frukt. Innan frukosten hinner jag göra min pranayama och duscha. De flesta morgnar ser dock inte ut sådär. Det positiva med den här dagen var iallafall att jag vaknade innan väckarklockan. Tack vintertid! Kaffet blev ganska bra det med 🙂

Det är något visst det där med vardagen den här tiden på året tycker jag. Det blir lite kallare, lite mer fokuserat… och ofta stressigare. Mycket ska hinnas med samtidigt som dagarna blir kortare och kortare. Ironiskt egentligen när man tänker på att det, historiskt sett, är nu som vi ska börja dra oss tillbaka. Bygga bo, lagra hull och förbereda oss för vintern. Låta tiden gå lite långsammare. Allt vi gör under de här månaderna stretar egentligen mot vår naturliga instinkt att varva ner.

Mitt i vardagen kan det vara bra att påminna sig om att allt vi gör är bra och tillräckligt. Och att njuta lite extra av de där gångerna när du vaknar innan väckarklockan, när kaffet blir perfektion eller den där morgonen när du faktiskt hinner med både pranayaman och duschen.

Idag har jag jobbat med budget hela dagen. Jag har tagit fram siffror från 2016. Tagit fram siffror för alla månader i 2017 fram till oktober. Utgifter och intäkter. Beräknat hur det kommer se ut 2018. Tillsammans med kollegor har jag vridit och vänt på det. Undersökt vad som kan göras i framtiden med de olika posterna för att skapa balans – kanske till och med vinst.

Ibland tänker jag att samma energi borde läggas på den personliga budgeten. Att budgetera för yoga, för vila, för familjetid osv. Regelbundet kontrollera hur balansen ser ut. Finns det ett överskott av något… eller kanske ett underskott. Med samma lupp som jag kritiskt granskar ett företag – den luppen borde jag kunna granska mitt liv med. Att även våga möta de där jobbiga posterna. Objektivt se vad som ligger i fas och vad som eventuellt släpar efter. Vad skulle krävas för att hitta tillbaka?

Att, precis som i ett företag, göra det tydligt om något är i obalans och varför. Planera och genomföra om något kräver en förändring. Fira med (rawfood)tårta när det går bra 🙂

Hösten är här och det innebär att mitt sug för lugna hemmakvällar aldrig varit starkare. Gärna framför en värmande brasa eller en mysig film. Det är en tid för lugn och eftertanke – och en perfekt tid för restorativ yoga. Jag har tidigare skrivit om Supta Baddha Konasana. Min favorit för att öppna bröst och höfter. En annan favorit är Viparita Karani, legs-up-the-wall. Positionen lindrar värk i trötta ben och fötter. Underbart efter en dag med mycket stillasittande. Den lugnar även nervsystemet vilket gör att positionen, passande nog, är perfekt att göra på kvällen.

Det enda du behöver är en vägg och kanske filt eller kudde att placera under ländryggen. För att komma så nära väggen som möjligt underlättar det om du börjar med att sätta ena sidan av höften mot väggen. ”Svinga” sen upp benen mot väggen och lägg dig med ryggen mot underlaget. Placera en kudde eller filt under ländryggen och justera tills allt känns bra. Placera armarna längs med sidan av kroppen och låt handflatorna peka uppåt för att öppna upp bröstet. Håll positionen 5-20 min. Om tankarna börjar vandra kan det hjälpa att rikta tankarna mot andetaget.