”Min intention är att inte ha några förväntningar”. Det sa en deltagare i samma workshop som jag. Det var en workshop om armbalanser och innan den började reflekterade vi över just intentioner inför dagen. De flesta nämnde vad de ville jobba mer på, skador och rädslor. Många med den självklara förhoppningen att efter workshopen vara lite ”bättre” än i utgångsläget.

Deltagarens påstående fick mig att tänka på skillnaden mellan intention och förväntning. När övergår en idé om förbättring från att vara en intention till att bli en förväntning? För mig kan en intention enklast förklaras som en avsikt. Ett riktmärke att röra sig mot. En förväntning kan definieras som ”den sannolika(ste) kommande utvecklingen”. Det är inte säkert men troligt. Skillnaden är onekligen abstrakt – framförallt i det här sammanhanget. Samtidigt är det just den definitionen som gör skillnaden mellan att vara nöjd och att vara missnöjd. En förväntning kommer automatiskt att påverka upplevelsen, oavsett om den blir uppfylld eller inte.

Att prata om intentioner utan att dra in förväntningar är svårt – jättesvårt till och med. Inte minst när aspekter som pengar och tid är involverade. Oavsett om det handlar om en workshop eller en kommande semester. Medvetet ibland men ofta omedvetet. Så var det iallafall för mig inför just den workshopen. Deltagarens intention gjorde mig påmind om tankefällan. Hjälpte mig att släppa förväntningarna och låt intentionen sätta riktning.

För några dagar sedan var jag och hälsade på en granne till mig. Hon jobbar som keramiker och jag besökte hennes underbara studio för att se hur hon arbetade. Det var fantastisk att se hur en otymplig lerklump fick de vackraste proportionerna efter bara några minuters bearbetning på drejskivan.

Anna, som min granne heter, berättade att keramiken var som meditation. Ett sätt för henne att rensa tankarna och slappna av. Efter att ha sett henne arbeta kan jag verkligen förstå varför. Hur det kreativa kan underlätta att medvetandet centreras. Det skulle förmodligen inte ha samma effekt på mig. Men det är inte det som meditation handlar om. Tillvägagångssättet är mindre intressant tycker jag. Känns det rätt så är det rätt helt enkelt. Jag skulle så gärna vilja trolla bort mystiken som råder kring meditation. Tankar om det måste se ut på ett speciellt sätt, att det bara är för extremt upplysta eller “superyogis”. Meditation är för alla.

Det finns inga rätt eller fel – men det finns tekniker som kan hjälpa dig på vägen. För Anna är det att dreja, för vissa är det asana och pranayama. För andra är det att ställa sig på en bräda i vattnet och paddla. Vad det än är som får dina tankar att stilla för en stund och gör att det där lugnet kan spridas i din kropp – fortsätt att göra det! Din meditation, ditt val.

De senaste dagarna har jag varit i Stockholm och gått en fördjupningskurs i pranayama och meditation. Dagarna har varit fullpackade med teori och praktik – och massa spännande diskussioner däremellan. Nu är jag tillbaka i Jönköping igen och känner mig alldeles fulltankad med inspiration och motivation.

Just pranayama och meditation tycker jag är bland det svåraste att få in i min dagliga praktik. Asana kommer mer naturligt för mig – förmodligen eftersom det var just den fysiska praktiken som varit min ingång till yogan. Samtidigt känner jag att det just är det där lugnet som jag behöver ha mer av i mitt liv just nu. Förutom att ha lärt mig massa nya saker den här helgen har jag även njutit av underbar yogagemenskap. Det har verkligen varit ett privilegie att träffa så många fantastiska människor. Härligt att för en helg kunna nörda ner mig totalt i ett stort men ändå väldigt specifikt ämne.

Just det här med gemenskap inom yogan är något som jag ständigt återkommer till – sanghan. Den är värd så otroligt mycket. Att få inspireras och kunna inspirera, ställa frågor och dela med mig. Att kunna sitta i tystnad och att veta att även om jag är ensam på min matta så är jag en del av något större.

På Bali dricker man mycket hellre jamu än går till en doktor när förkylningstiderna närmar sig. Jamu är en dryck, en indonesisk naturmedicin med över 1000 år på nacken, som brukar varieras beroende på sjukdom och person. Stående ingredienser är dock gurkmeja, ingefära och honung. Utöver det brukar även citron eller apelsin att ingå.

När jag är i Ubud föredrar jag att dricka min jamu kall men i Sverige tycker jag det finns en fördel med att dricka den som te istället. Jag brukar även byta ut citrusfrukt mot mynta istället – tycker det blir fräschare för halsen så. Nedan finner du min tolkning på ”Svensk Förkylningsjamu” 🙂

Du behöver:
5 cm färsk ingefära
2 cm färsk gurkmeja
1/2 dl mynta
5 dl vatten (eller det dubbla om du vill dricka det som te)
honung

Koka upp vattnet
Skala ingefäran och addera gurkmeja och mynta
Mixa slätt och sila
Häll upp i en kopp och blanda i lite honung för extra sötma (och för ge kroppen extra kraft mot bakterier)

Överbliven jamu brukar jag hälla över i en flaska och förvara i kylen. Drick när det känns som att förkylningen är på ingång… eller närsomhelst bara för att det är gott!

När jag bodde i Nederländerna var det otroligt populärt med körsång. De pratades om hur härligt det var att sjunga – hur glad man kände sig. Att det fanns vetenskapliga belägg för varför man ska sjunga. Hormoner frigörs och det gör dig både lyckligare och mindre stressad. För mig var det SÅ främmande. Jag kunde inte föreställa mig varför jag skulle sjunga låtar som någon annan valt ut. Som en upprepning av mellanstadiet…

Fyra år senare satt jag i en cirkel på en strand. Ljus var tända i mitten av cirkeln och en man med dreads och en trumma satt mitt emot mig. Jag hade redan yogat i flera år men kirtan var nytt för mig. Jag var skeptisk men försökte behålla ett öppet sinne. Jag visste att jag skulle sjunga (som i en kör) men hur och vad det var, det var för mig helt nytt. Efter den första versen på sanskrit var jag fast. Det fanns något frigörande med att inte behöva ”tänka på nästa steg”. Att få en vers serverad och att sjunga den tillsammans med andra. Återigen fick jag bevisat för mig hur bra det kan bli utan förväntningar. Hur roligt det är att bara testa.

Idag vet jag att sången gör mig avslappnad och levande på samma gång. Kör och kirtan är visserligen inte riktigt samma sak. Kirtan tillhör yogatraditionen bhakti och hjälper oss att komma i kontakt med vårt gudomlig medvetande. Vad det innebär är individuellt för var och en. Men jag tror ändå att känslan av glädje och sammanhang är densamma. Testa du med 🙂