Jag har, sedan 2016, tillbringat sammanlagt 6 månader på Bali. Det har varit en fantastisk tid. Inte allt har varit lika självklart dock. En del saker har jag fått lära mig på vägen. En del saker har jag glömt bort att jag lärt mig och behövt lära mig ytterligare en gång. Nedan är några av dessa:

Ubud Market
Ubud har två olika marknader på samma plats. Från gryning till ca klockan 9 är det en marknad dit lokalbefolkningen går för att handla mat. Därefter byter marknaden skepnad och blir en så kallad ”art market” (turistmarknad). Lärdom: vill du köpa billig frukt och umgås med lokalbefolkning måste du stiga upp tidigt.

Barnvagn
Trottoarerna är fyllda med hål och nivåskillnader. Om det ens finns en trottoar. Bärsele är överlägset den bästa lösningen när du reser med små barn (om du inte får en kick av att varje meter känns som en hinderbana).

Yoga
Jag har en hatkärlek till yogan på Bali. Jag har upplevt mitt livs SÄMSTA vinyasa här. Så dålig att jag gick därifrån, ett ganska stort steg för mig. Jag är väldigt mån (kanske för mån) om andra människors känslor. Jag tror dock inte att läraren märkte något. Det var 50 andra yogis där som fortfarande kämpade med sina ”crows” och ”headstands”. Jag har även varit på mitt livs BÄSTA vinyasa här. En sådan klass som gör att man helt tappar känsla för tid och rum. Min lärdom är att bara för att det är Bali kommer inte alla lärare passa mig. Så är det bara. Precis som på alla andra platser i världen.

Boka i förväg
”Det är nog bäst att boka i förväg. Tänk om villorna tar slut!”. Det här tankefelet gör jag nästan alltid. Men faktum kvastår… villorna kommer inte ta slut. Det finns mängder! Om du planerar att stanna här länge tycker jag att du ska åka hit och gå på ”villa shopping”. Titta på flera och var beredd på att pruta! Alla du möter kommer känna någon (som känner någon) som har en villa ledig.

Bali Kopi
På Bali älskar man sitt kaffe – populärt kallat för Bali Kopi. Det serveras helst rykande varmt och med mycket socker. Det kan bäst beskrivas som en korsning mellan snabbkaffe och espresso. Pulvret blandas med vatten MEN det löser inte upp sig. I botten av koppen har du därför kaffesump. Inte alltid lika trevligt när jag glömmer bort den detaljen och bestämmer mig för att ”svepa” hela koppen precis innan jag ska gå…

Jag träffade Robyn Thoren Smith på Junos imorse. Ett mysigt café med riktigt bra kaffe. Hon jobbar som yogalärare på Intuitive Flow men är även specialiserad inom tantra. Jag har gått på många av hennes klasser och verkligen blivit inspirerad. Inspirerad och nyfiken på hur hon hittade till yogan samt hur det är att jobba som lärare på Bali. Över en frukost pratade vi om hennes resa och den tänkte jag dela med mig av här:

Hur hittade du till yogan?
Tack vare att min bästa vän introducerade mig. Min första klass var ganska fnissig men efteråt kändes det så bra. Vad det än var så ville jag fortsätta göra just det! Sedan hade jag en lång period som jag yogade på olika gym. Det var först när jag flyttade till Kalifornien som jag började gå till en studio. Lärarna var jättebra och jag lärde mig mycket om linjering. Det var stark fokus på anatomi och det gav mig en bra grund. Jag är glad att jag har den grunden men idag fokuserar jag mer på flödet och det subtila.

Vad fick dig att ta steget till att börja undervisa?
Det var egentligen ett sammanträffande. Jag gick min YTT här på Bali för att fördjupa min egen praktik. För en yogi är Ubud verkligen som ”a kid in a candystore”. Det finns så stort utbud. Jag började resa fram och tillbaka mellan Bali och Kalifornien. Efter ett tag bestämde jag och min man oss för att flytta hit på heltid. Jag skickade ett mejl till Linda som organiserade min YTT och frågade om det fanns något ledigt jobb på hennes studio. Dagen innan vi skulle flyga till Bali fick jag veta att det fanns en plats för mig. Nu har jag undervisat där de senaste två åren.

Vad är det bästa med att undervisa på Bali?
Det känns som en ära och ett privilegium bara att vara här. Naturen är fantastisk, det finns så mycket livskraft. I en studio i en stad finns det fortfarande livskraft men den är svårare att känna. Man blir även exponerad för så många olika kulturer. Jag kan inte förlita mig helt på mitt språk utan måste visa genom att göra. Det är en utmaning men det är kul! Många kommer dessutom hit med en vilja till förändring.

Vad är den största utmaningen?
Man inte kan bygga långsiktiga relationer. De som kommer hit stannar ofta bara några dagar. Det gör det svårt att få en uppfattning om vad som händer inom dem under en klass. Att resa innebär ofta en känsla av rotlöshet så i mina klasser försöker jag lägga fokus på att grunda.

Du börjar dina klasser med att alla har en kort ”sharing” med sin mattgranne. Vad är anledningen till det?
Det bryter den isolering som jag tror kan uppstå hos de som rest länge. En annan anledning är att det händer något magiskt när man får säga sitt namn. Det bildas en större närvaro när det anonyma försvinner. Vi är inte längre ensamma. En sorts vänlighet skapas när man får en känsla av att röra sig tillsammans med vänner istället för med främlingar.

Har du några tips till de som planerar en yogaresa hit?
Besök flera olika studios och lärare. Om du har tid, välj ut några få lärare, introducera dig och berätta vad just du behöver, och stanna hos dem. Det kommer börja hända saker när du går till samma lärare flera gånger. Det är samma skillnad som att gå på 50 olika första dejter eller att binda sig till en relation och att fördjupa den. Gå på massager. Besök tempel. Träffa ”Ida the High Priestess” och få en välsignelse. Tacka lokalbefolkningen och tacka landet för att du får vara här.

Har du några tips till de som vill börja undervisa i yoga på Bali?
På en mental nivå: känn den önskan och börja leva efter det nu. Känn den vibration som uppstår. På en fysisk nivå: kom hit, möt studioägare, börja bygga ett nätverk. Det är så det blir verklighet: genom känslan i din kropp och genom dem du bygger en relation med.

Slutligen, har du något motto som du försöker leva ditt liv efter?
Det som jag direkt kommer att tänka på är: ”feel it to heal it”. Att våga känna efter och att kunna acceptera det som är.

På Bali är scooter det huvudsakliga transportmedlet och “hati hati” betyder ”kör försiktigt” på indonesiska. Just ”hati hati” känns nästan alltid relevant att säga. Vägarna är fyllda med gropar, hastigheten baseras på hur mycket trafik som finns och jag har än så länge inte sett ett enda stoppljus i Ubud. Men, på något märkligt sätt, finns det ett mönster i kaoset. Jag har alltid känt mig trygg. Mest på grund av att alla kör med sådan närvaro. Det är ingen som skickar sms mitt i rusningstrafiken. Jag har bott i Holland i några år och jag ser trafiken på Bali lite grann som cykeltrafiken i Holland – ett organiserat kaos.

För två dagar sedan var jag dock med om min första olycka. Vi hade varit ute och ätit med vänner och på vägen hem började det regna. Ett sådant där tropiskt regn som är underbart att uppleva när man står under ett tak men mindre kul när man ska hem. Vi körde om en bil. Plötsligt öppnades bildörren och träffade rakt mot mitt knä. Hon som satt i bilen såg oss inte på grund av regnet. Just då var det lite chockartat men efter lite is på knäet känns det redan idag mycket bättre.

Det roliga med motorcykelolyckor (eller ja… mer ironiskt kanske) är att alla vill berätta om sina/anhörigas olyckor när de ser mitt knä. Lite grann som när jag var gravid och alla berättade om sina förlossningar. Inte alltid efterfrågad information men det skapar en viss gemenskap. Och även en del rädsla och respekt. Så, vad vill jag säga med allt det här? Det är en utmaning att köra på Bali men samtidigt en fantastisk frihet. Vägarna är vackra men förrädiska. Försök att undvika att köra i regn. Kör försiktigt. Hati hati!

Med inspiration från Vevves inlägg om intentioner har jag tänkt på vad jag vill att min intention ska vara för den kommande månaden. För mig ska en intention inte kännas kravfylld – den ska vara något som ger energi. Det är en perfekt möjlighet att göra en utvärdering och reflektera över vad det ska finnas mer/mindre av i livet.

Den senaste tiden i Ubud har min yoga fyllts med övervägande Yang. Inget fel med det egentligen. Jag älskar att känna hur kroppen fått sin styrka tillbaka efter graviditeten. Men, för att ha ett balanserat Yang behövs det också ett Yin. Och Yin har inte varit prioriterat för mig. I söndags var jag på en vinyasaklass. Timmen avslutades med pranayama. Jag kände i hela min kropp hur mycket det hade saknats.

Just det lugna och det meditativa var inte min ingång till yoga. Det var istället de fysiska flödena där jag kunde ta ut mig ordentligt. Sakta smög sig det där med andningen på. Till en början genom andas på ”rätt ställen” i solhälsingarna. Att låta andningen styra rörelsen och inte tvärtom tog det många år för mig att verkligen ta till mig. Savasana, som jag vet är så välgörande och viktigt, är fortfarande bland det svåraste jag vet.

Mars månad vill jag därför ska handla om återhämtning. Jag vill gå på fler klasser med det restorativa och terapeutiska som tema. Jag kommer även att försöka prioritera lite tid varje dag för andningsövningar och meditation.

Vad kommer vara din intention för den kommande månaden?

Raw food är i Ubud lika lättillgängligt som kanelbullar är i Sverige. Några populära restauranger som har raw food som nisch är Alchemy, Seeds of Life, Moksa och Down to Earth. De flesta har även egna gårdar knutna till sin verksamhet. På Moksa kan man besöka odlingarna – de ligger precis bredvid restaurangen. I flera år har det funnits ett stort utbud av raw food i Ubud och efterfrågan ökar hela tiden.

Ny restaurang för i år är Sayuri som på kort tid har blivit en favorit. De serverar, utöver raw food, även makrobiotisk och ayurvedisk mat. Ägarna håller dessutom olika workshops och kurser. Innan jag blev eremit pga ögoninfektion hann jag besöka Sayuri ett antal gånger. Jag har redan hunnit bli kär i deras smoothies och sallader. Varje dag serverar de även en ”dagens”. På fredagar har de en raw food pizza som är riktigt god. Priserna för en måltid ligger runt 45 kronor.

På Sayuri finns det även gott om instrument och leksaker – något som uppskattas mycket av min dotter. Restaurangen ligger dessutom relativt nära en av Ubuds större yogastudios, Radiantly Alive. Min erfarenhet är att det är bra att ha lite tid på sig när man är där. Det har tagit allt mellan 5 till 40 minuter för mig att få mat. Men när maten väl dykt upp har den varit väntan värd.