Alldeles som vanligt satt vi och åt frukost. Vi pratade om vad vi skulle göra under dagen samtidigt som Daphne var intresserad av allt annat förutom sin gröt. Plötsligt börjar allt skaka. Golvet skälver. Vågor bildas i poolen. Fönstren darrar. Vi tystnar och försöker förstå vad som händer. Är det en jordbävning? Borde vi lämna villan? Ändå sitter vi kvar och liksom väntar på att jorden ska sluta röra sig. Det gör den inte. Vi går ut och efter ett tag blir allt stilla. Vi återvänder till villan. Fortsätter dricka vårt kaffe. Hör av oss till vänner för att kolla att de är ok. Tacksamma för det inte blev värre än såhär.

En jordbävning på Bali är egentligen inte något ovanligt. Bali ingår i något som kallas ”eldringen” och inom det området sker cirka 90 procent av dem. Det här är den andra jordbävningen som jag upplevt. Det som var annorlunda den här gången var att den pågick så länge. Egentligen var det bara 30 sekunder men vi upplevde det snarare som det dubbla. Omkring 7 på morgonen började den – en väckarklocka för många här på ön. Jag upplevde det inte som läskigt men den gav respekt för naturen och dess krafter. Jag hoppas innerligt att aldrig behöva vara med om en jordbävning värre än den här!

Om en vecka är det dags för Bali att fira nyår men förberedelserna är igång redan nu. Det balinesiska nyåret, eller Nyepi som det heter, skulle jag beskriva som raka motsatsen till nyåret i västvärlden. Istället för att ha en stor fest är det en dag då allt på ön tystnar. Inga får lämna sina hem, elektricitet är förbjudet och det enda som rör sig på gatorna är hundar och höns. Till och med flygplatsen är stängd. Det här är en dag för stillhet och kontemplation. Enligt traditionen ska Bali se obebott ut från luften. På det sättet kommer onda andar flyga vidare till en annan ö istället.

Dagen innan Nyepi handlar om det totalt motsatta. Då har man parader över hela ön. Det bärs på enorma statyer föreställandes monster – så kallade ogoh-ogoh. Varje by bygger minst en ogoh-ogoh och sen tävlas det om vem som byggt den läskigaste. Ogot-ogoh föreställer olika onda andar och efter paraden bränns de upp. Varje ogoh-ogoh tar månader att bygga. Igår var vi och ”inspekterade” dem hos några vänner. Monstren såg inte direkt charmiga ut men det var fint att se hur engagerade alla var. Jag ser fram emot att se dem i paraden om några dagar 🙂

I söndags frågade våra vänner, som bott på på Bali de senaste 7 åren, om vi ville följa med till ”the secret beach”. Den frågan hade inte kunnat komma mer lägligt!

Vi har varit i Ubud utan upphåll ganska länge. Det blir intensivt. Överallt finns yoga, raw food och mandalas. Det är ett privilegie att vara här men ibland blir det överväldigande. Ubud är dessutom litet och många rör sig i samma cirklar. Att träffa någon bekant är mer regel än undantag. Nästan alla dagar tycker jag att det är underbart. Men så kommer de där dagarna när jag bara vill gå till yogastudion, vara i min egen bubbla, och gå hem efter det. Då känns det lite mindre roligt.

Så… en roadtrip till ”the secret beach” hade inte kunnat komma lägligare. Vi packade våra väskor och lämnade Ubud. Efter 1,5 timmar på scooter var vi framme. Stranden var som ett lite smycke med vit sand och azurblått hav. Kanske inte så hemlig längre men tillräckligt hemlig för att inte vara fullpackad med människor. Vi solade, badade och åt ris med grönsaker för en tia. Helt enkelt en riktigt fin dag! När vi kom tillbaka till Ubud på eftermiddagen hade alla lyckats bränna sig i solen förutom Daphne. Vi hade dessutom dubbelt så mycket energi och kände oss redo för Ubud igen.

Min lärdom är att även från ”yogaparadiset” behöver man en paus ibland. Det är så lätt att skapa rutiner. Oavsett om de är bra eller dåliga. Till slut blir man hemmablind. Blind för det som är bra men även det som är dåligt. Att komma bort från vardagen, oavsett situation, hjälper till att se klarare. Putsar glasögonen litegrann.

Efter att ha hört mycket positiva saker om Fly Yoga bestämde jag mig för att testa det igår. Det är en yogastil där man med stöd av en hammock/gunga kommer in i olika positioner. Till en början tyckte jag det var riktigt roligt. Ett nytt sätt att använda kroppen på. Det var kul fram tills det var dags att göra övningar hängandes uppochner. Till saken hör att jag har otroligt lätt för att bli åksjuk. Jag är en sådan person som alltid måste sitta längst fram i bussen. Trots det gick allt förvånansvärt bra för mig när allt vi gjorde var att hänga uppochner. Det upplevde jag nästan som restorativt. Det var väldigt skönt för ryggraden.

Efter ett tag skulle vi börja svinga oss från sittandes till uppochner. Det här gjorde vi snabbt och upprepade gånger. Samtidigt gungade gungan fram och tillbaka. Det blev lite mycket för mig. Försent insåg jag hur illa mådde. Resten av tiden försökte jag hitta fokus men ville helst krypa ihop i barnets position och stanna där. Efter klassen frågade jag instruktören om det är vanligt att känna så. Hon berättade att hon hade upplevt exakt samma sak när hon började. Hon brukade även, precis som jag, lätt bli åksjuk. Efter ett tag med Fly Yoga har dock alla hennes problem försvunnit. Det tycker jag låter fantastisk. Är bara inte helt säker på att vägen dit är värd det…

Ps: På bilden leker jag med huvudstående hemma. Hade egentligen tänkt illustrera det här inlägget med bild från yogastudion. Glömde tyvärr ta bild (pga mådde mycket illa).

Igår var jag på en workshop om fascia. Fascia kan liknas vid ett spindelnät som binder alla kroppens delar samman (ben, muskler etc). Rör vi på ett finger så skickar det vibrationer i hela kroppen. Rörelsen är inte isolerad bara till just det fingret. Det är även som ett klister – det stelnar när vi gör samma rörelser för länge. Därför är det så bra med yoga – det vidgar vårt rörelsemönster och balanserar vår kropp.

Dagen började med en föreläsning där vi gick igenom vad fascia egentligen är och hur vi kan bearbeta den. Därefter hade vi en klass där vi praktiskt fick jobba med fascian. Personligen tyckte jag det var det bästa på hela dagen. Tiden gick dock väldigt fort – för fort. Två timmar kändes som ingen tid alls och helt plötsligt var det dags för savasana. Extra roligt var det dessutom att jag träffade en vän som jag gick min YTT med. Otroligt häftigt att sitta på Bali och lyssna på prat om anatomi – exakt samma sak som vi gjorde i ett ruggigt Sverige för bara några månader sedan.

Det som jag kommer ta med mig från den här dagen är att fascia utvecklas mycket långsammare än våra muskler. Vår lärare menade att just det ofta är orsaken till att så många skadar sig när de springer sitt första maraton. Det krävs alltså kontinuerlig medvetenhet för att kunna göra en långsiktig förändring.

För mig gav den här dagen mersmak. Jag vill lära mig mer!