På Bali är scooter det huvudsakliga transportmedlet och “hati hati” betyder ”kör försiktigt” på indonesiska. Just ”hati hati” känns nästan alltid relevant att säga. Vägarna är fyllda med gropar, hastigheten baseras på hur mycket trafik som finns och jag har än så länge inte sett ett enda stoppljus i Ubud. Men, på något märkligt sätt, finns det ett mönster i kaoset. Jag har alltid känt mig trygg. Mest på grund av att alla kör med sådan närvaro. Det är ingen som skickar sms mitt i rusningstrafiken. Jag har bott i Holland i några år och jag ser trafiken på Bali lite grann som cykeltrafiken i Holland – ett organiserat kaos.
För två dagar sedan var jag dock med om min första olycka. Vi hade varit ute och ätit med vänner och på vägen hem började det regna. Ett sådant där tropiskt regn som är underbart att uppleva när man står under ett tak men mindre kul när man ska hem. Vi körde om en bil. Plötsligt öppnades bildörren och träffade rakt mot mitt knä. Hon som satt i bilen såg oss inte på grund av regnet. Just då var det lite chockartat men efter lite is på knäet känns det redan idag mycket bättre.
Det roliga med motorcykelolyckor (eller ja… mer ironiskt kanske) är att alla vill berätta om sina/anhörigas olyckor när de ser mitt knä. Lite grann som när jag var gravid och alla berättade om sina förlossningar. Inte alltid efterfrågad information men det skapar en viss gemenskap. Och även en del rädsla och respekt. Så, vad vill jag säga med allt det här? Det är en utmaning att köra på Bali men samtidigt en fantastisk frihet. Vägarna är vackra men förrädiska. Försök att undvika att köra i regn. Kör försiktigt. Hati hati!
