När jag bodde i Nederländerna var det otroligt populärt med körsång. De pratades om hur härligt det var att sjunga – hur glad man kände sig. Att det fanns vetenskapliga belägg för varför man ska sjunga. Hormoner frigörs och det gör dig både lyckligare och mindre stressad. För mig var det SÅ främmande. Jag kunde inte föreställa mig varför jag skulle sjunga låtar som någon annan valt ut. Som en upprepning av mellanstadiet…
Fyra år senare satt jag i en cirkel på en strand. Ljus var tända i mitten av cirkeln och en man med dreads och en trumma satt mitt emot mig. Jag hade redan yogat i flera år men kirtan var nytt för mig. Jag var skeptisk men försökte behålla ett öppet sinne. Jag visste att jag skulle sjunga (som i en kör) men hur och vad det var, det var för mig helt nytt. Efter den första versen på sanskrit var jag fast. Det fanns något frigörande med att inte behöva ”tänka på nästa steg”. Att få en vers serverad och att sjunga den tillsammans med andra. Återigen fick jag bevisat för mig hur bra det kan bli utan förväntningar. Hur roligt det är att bara testa.
Idag vet jag att sången gör mig avslappnad och levande på samma gång. Kör och kirtan är visserligen inte riktigt samma sak. Kirtan tillhör yogatraditionen bhakti och hjälper oss att komma i kontakt med vårt gudomlig medvetande. Vad det innebär är individuellt för var och en. Men jag tror ändå att känslan av glädje och sammanhang är densamma. Testa du med 🙂
