I söndags frågade våra vänner, som bott på på Bali de senaste 7 åren, om vi ville följa med till ”the secret beach”. Den frågan hade inte kunnat komma mer lägligt!
Vi har varit i Ubud utan upphåll ganska länge. Det blir intensivt. Överallt finns yoga, raw food och mandalas. Det är ett privilegie att vara här men ibland blir det överväldigande. Ubud är dessutom litet och många rör sig i samma cirklar. Att träffa någon bekant är mer regel än undantag. Nästan alla dagar tycker jag att det är underbart. Men så kommer de där dagarna när jag bara vill gå till yogastudion, vara i min egen bubbla, och gå hem efter det. Då känns det lite mindre roligt.
Så… en roadtrip till ”the secret beach” hade inte kunnat komma lägligare. Vi packade våra väskor och lämnade Ubud. Efter 1,5 timmar på scooter var vi framme. Stranden var som ett lite smycke med vit sand och azurblått hav. Kanske inte så hemlig längre men tillräckligt hemlig för att inte vara fullpackad med människor. Vi solade, badade och åt ris med grönsaker för en tia. Helt enkelt en riktigt fin dag! När vi kom tillbaka till Ubud på eftermiddagen hade alla lyckats bränna sig i solen förutom Daphne. Vi hade dessutom dubbelt så mycket energi och kände oss redo för Ubud igen.
Min lärdom är att även från ”yogaparadiset” behöver man en paus ibland. Det är så lätt att skapa rutiner. Oavsett om de är bra eller dåliga. Till slut blir man hemmablind. Blind för det som är bra men även det som är dåligt. Att komma bort från vardagen, oavsett situation, hjälper till att se klarare. Putsar glasögonen litegrann.
