Torpet

Vi bor i ett torp från 1700-talet som de senaste decennierna har använts som fritidshus. Vi älskar det men att säga att standarden är tipptopp skulle vara en överdrift. De senaste åren har vi därför, rum för rum, påbörjat renoveringen. Försökt hitta den där balansen mellan att behålla det unika och ändå anpassa efter moderna krav.

Den här sommaren är det dags för trappan… även kallad ”stupet”. Den har förmodligen följt med huset de senaste hundra åren. Personligheten finns där men lite kärlek skulle inte skada. Igår gjorde jag därför det enda rimliga och sökte inspiration på Pinterest. Använde nyckelord som ”torp” och ”trappa”. Scrollade, såg en del bra alternativ och sparade några bilder. Mina ögon fastnade vid en bild. En magisk liten farstu med en ljusblå dörr, vitt golv och en omålad trappa. Tänkte att ”så skulle vi nog också kunna göra… det är ju ganska likt det vi redan har. Det är väldigt likt. Vänta nu… det är VÅR trappa”!

Parallellt med det här läser jag just nu en bok om yamas och niyamas. Inte helt osökt kom jag att tänka på ”santosha” – att vara nöjd. Santosha handlar inte om att luta sig tillbaka och inte göra något alls. Det innebär snarare att acceptera och att uppskatta vad vi har och är och att utvecklas från det. Att se trappan på nätet var verkligen en påminnelse om hur lätt det är att bli “hemmablind”. Tappa bort sig i att tänka på förbättringar istället för att se det som redan finns.

Det är just de här små tankevurporna som gör att jag fortsätter återvända till yogans filosofi. Hur det som skrevs för så länge sedan fortfarande känns aktuellt – och är applicerbart i de mest vardagliga situationer. Att fixa hemma med en utgångspunkt i att vara nöjd med det som redan finns är trots allt trevligare än alternativet.

Jag har alltid varit en utpräglad lägenhetsmänniska. Jag växte upp i en lägenhet och har sedan dess fortsatt i samma spår. Min största odlingsprestation har varit att varje vår fylla balkonglådor med pelargoner. Blommor som sedan blivit bortglömda ganska snabbt. Att odla har på något sätt känts främmande. Något som andra gör. De med hus… och massa tid. Men jag har alltid gillat idén att kunna gå ut och plocka några salladsblad bara sådär. Älskat idén till och med.

Det faktum att jag det här året faktiskt har odlat något, i egen trädgård, som dessutom överlevt känns därför helt overkligt. Att jag för två månader sedan planterade frön i jorden som nu har blivit världens godaste salladsblad (och persilja och dill). Och det har inte heller varit så superavancerat som jag trodde. Det mesta har liksom rett sig självt. Frön vill växa och med rätt förutsättningar är det just precis det som de gör. Lite som de flesta fungerar 🙂 Nu ska jag bara styra upp det där med ogräs…

”Riv tills ni hittar något spännande!”. Det var de exakta orden som vår besiktningsman använde när vi frågade hur mycket tapet han tyckte vi skulle ta bort. Poetiskt sagt tyckte jag. Applicerbart på livet nästan 🙂

Vi bor i ett gammalt torp från av 1700-talets slut. Det finns otaliga lager väggfärg och papp att ta sig igenom. Under helgen har jag gått till attack mot de murade väggarna på vardera sida om en kakelugn. Klädda i en tapet som börjat flagna och dessutom täckta med ett tjockt lager vit färg gick den första vändan lätt. Därefter var det dags för nästa tapet… och nästa. Tillslut var jag framme vid den sista innan murstocken. Tidningspapper. Några meningar var understrukna med penna. Jag började läsa. Snart upptäcket jag att hela ytan var täckt med tidningar från 1940-talet. Berättelser från andra världskriget. Jag undrar hur livet för dem som bodde här var. Vad de tänkte på medan de rev sönder tidning efter tidning och täckte väggarna med.

Det är just det här som jag älskar med att bo i ett gammalt hus. Att varje hörn har en historia att berätta. Och att riva tapeter… det har aldrig varit mer spännande.