Mind

De senaste dagarna har jag varit i Stockholm och gått en fördjupningskurs i pranayama och meditation. Dagarna har varit fullpackade med teori och praktik – och massa spännande diskussioner däremellan. Nu är jag tillbaka i Jönköping igen och känner mig alldeles fulltankad med inspiration och motivation.

Just pranayama och meditation tycker jag är bland det svåraste att få in i min dagliga praktik. Asana kommer mer naturligt för mig – förmodligen eftersom det var just den fysiska praktiken som varit min ingång till yogan. Samtidigt känner jag att det just är det där lugnet som jag behöver ha mer av i mitt liv just nu. Förutom att ha lärt mig massa nya saker den här helgen har jag även njutit av underbar yogagemenskap. Det har verkligen varit ett privilegie att träffa så många fantastiska människor. Härligt att för en helg kunna nörda ner mig totalt i ett stort men ändå väldigt specifikt ämne.

Just det här med gemenskap inom yogan är något som jag ständigt återkommer till – sanghan. Den är värd så otroligt mycket. Att få inspireras och kunna inspirera, ställa frågor och dela med mig. Att kunna sitta i tystnad och att veta att även om jag är ensam på min matta så är jag en del av något större.

När jag bodde i Nederländerna var det otroligt populärt med körsång. De pratades om hur härligt det var att sjunga – hur glad man kände sig. Att det fanns vetenskapliga belägg för varför man ska sjunga. Hormoner frigörs och det gör dig både lyckligare och mindre stressad. För mig var det SÅ främmande. Jag kunde inte föreställa mig varför jag skulle sjunga låtar som någon annan valt ut. Som en upprepning av mellanstadiet…

Fyra år senare satt jag i en cirkel på en strand. Ljus var tända i mitten av cirkeln och en man med dreads och en trumma satt mitt emot mig. Jag hade redan yogat i flera år men kirtan var nytt för mig. Jag var skeptisk men försökte behålla ett öppet sinne. Jag visste att jag skulle sjunga (som i en kör) men hur och vad det var, det var för mig helt nytt. Efter den första versen på sanskrit var jag fast. Det fanns något frigörande med att inte behöva ”tänka på nästa steg”. Att få en vers serverad och att sjunga den tillsammans med andra. Återigen fick jag bevisat för mig hur bra det kan bli utan förväntningar. Hur roligt det är att bara testa.

Idag vet jag att sången gör mig avslappnad och levande på samma gång. Kör och kirtan är visserligen inte riktigt samma sak. Kirtan tillhör yogatraditionen bhakti och hjälper oss att komma i kontakt med vårt gudomlig medvetande. Vad det innebär är individuellt för var och en. Men jag tror ändå att känslan av glädje och sammanhang är densamma. Testa du med 🙂

Jag har pausat och hittat tillbaka till yogan massvis med gånger. Ibland är det korta pauser. Kanske en månad eller två. Ibland är de längre.

Jag började yoga som tonåring men hade några års paus när jag bodde i Nederländerna. Min längsta paus någonsin. En resa till Indien ändrade på det. Där blev jag rekommenderad att besöka Mandrem. En liten by vid havet med en magiskt vacker sandstrand. Jag visste direkt att jag ville stanna där länge. Tyvärr var alla boenden fullbokade just då. Verkligen alla. Jag letade hela dagen och frågade alla jag mötte (det här var innan internet fanns överallt). Tillslut fick jag syn på en liten träskylt som pekade mot en djungel med texten: ”Luxury yoga retreat”. Det såg inte ”luxury” ut men jag var desperat. Jag följde skyltens riktning. Genom djungel och över en lång bro. Det visade sig att de hade ett rum ledigt. En avbokning som hade skett i sista-minuten. Jag fick rabatt på rummet och dessutom möjlighet att delta i deras yogaklasser – yang på morgonen och yin på kvällen. Samma dag rullade jag ut en dammig matta och yogade för första gången på länge. Det var som att möta en vän jag inte sett på länge. Allt kändes avlägset men ändå så otroligt bekant.

Att hitta tillbaka är för mig alltid härligt. Att rulla ut mattan och att känna att det är precis här jag ska vara just nu. Samtidigt är just den känslan så lätt att glömma bort. När motivationen tryter brukar jag ofta tänka tillbaka den där kvällen i Mandrem. Det har blivit ett av mina starkaste minnen från yogan. Känslan av att ha hittat hem.

Att låta sig definieras av andra är onödigt… men så skönt ibland. Man behöver inte vela eller ta ställning när någon annan redan bestämt hur det ska vara. Jag har sedan tonåren fått höra att jag inte borde köra bil. Skulle vara en trafikfara. Jag är dålig på höger och vänster och har aldrig varit intresserad av det tekniska. När alla andra tog körlektioner sparade jag till den stora Asien-resan. Körkortet behövde jag aldrig tänka på – alla hade ju redan sagt att det inte var något för mig. När mina vänner övade halkbana bokade jag min flygbiljett till Bangkok.

Idag, 12 år senare, undrar jag varför jag inte ifrågasatte mer. Varför jag så lätt accepterade det andra sa. För ett tag sedan köpte vi vårt torp ute på landet – närmaste busshållplats ligger 1,5 h promenad härifrån. Att köra bil har blivit en nödvändighet. Ändå har jag varit full av ursäkter: ”det går ju bra att cykla”, ”jag har klarat mig hela livet utan bil så varför skulle jag behöva en nu?”. Eller min personliga favorit: ”vi åker ju ändå till Bali snart igen”. Men, rädslan för att misslyckas, den har jag hållit för mig själv. Rösten i huvudet som säger: ”du kommer svänga höger när du ska svänga vänster”.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att strunta i den där rösten. Varför ska jag definiera mig som något någon sa att jag var för 12 år sedan? Det lustiga är att idag, flera körtimmar senare, har jag insett hur otroligt roligt det är att köra. Jag älskar farten och känslan av frihet. Att jag så länge avstod från något som är så kul känns frustrerande. Och lärorikt. Det är helt ok att aldrig någonsin ta körkort. Men rädsla och vad andra säger är de sämsta ursäkterna att inte testa något du är nyfiken på. Jag är otroligt tacksam för den där långa Asien-resan som jag gjorde som tonåring. Jag är precis lika tacksam för att jag äntligen börjat lära mig att jag vet bäst vem jag är och vad jag är kapabel till – inte andra. Oavsett hur välmenande ”de andra” är.

En viss Albert Einstein ska ha beskrivit crazyness som: ”doing the same thing over and over again and expecting different results”. Jag gillar enkelheten med den tanken. Svårt såklart… men tydligt. Hur kan jag förvänta mig att utvecklas om allt jag gör följer samma mönster? Samtidigt låter det här lite som motsatsen till det yogan förespråkar – att vara nöjd med det som vi har just här just nu. För mig är att det är just med utgångspunkt från santosha (nöjdheten) som de härligaste förändringarna kan ske. Det ger möjligheten att utforska från en plats av nyfikenhet istället för från en plats av missnöje.

Lättare sagt än gjort dock – men det är just här som  yogapraktiken kan hjälpa. Ett exempel är när din yogalärare ber dig att göra Suryanamaskar A ”som du aldrig har gjort den förut”. Att släppa alla förväntningar på hur det ska se ut eller brukar kännas. Att ändra tempot kan räcka för att skapa en ny upplevelse. Nästa steg är att ta med sig den här medvetenheten till vardagen. Att acceptera att det du gör just nu är tillräckligt men att ändå vara nyfiken på hur det skulle kännas att exempelvis äta vegetariskt en dag i veckan.

Jag har tänkt på det här med rutiner eftersom många frågat hur vi vågade bryta upp och bo på Bali. För mig var nämligen resan dit det mest läskiga. Jag är flygrädd och att samtidigt ta hand om en 6 månader gammal bebis kändes omöjligt. Oron visade sig vara helt i onödan. Daphne sov större delen av resan och på något sätt hade hon även en lugnande inverkan på mig. Det var där någonstans som jag verkligen förstod hur nyttigt det är att ibland bara göra – utan värderingar. Oavsett om det handlar om att ändra tempot i en solhälsning eller att flytta till Bali. Det blir lite roligare så.