Mind

Förra helgen bestämde jag mig för att gå igenom min bokhylla. Tänkte att det nog finns en del som jag skulle kunna skänka vidare. Ett sånt projekt som man redan från början vet kommer ta en evighet… för man (jag) grottar ner sig totalt. Jag hittade böcker från när jag läste konsthistoria på Gotland, tummade Lonely Planets från mina äventyr i Asien, lexikon på holländska från åren i Nederländerna, kurspärmar i thaimassage osv. En tidskapsel helt enkelt.

Sen dök en ”klassiker” upp… Eat, Pray, Love av Elizabeth Gilbert. För dig som inte läst boken (eller sett filmen) handlar den om en kvinna som, efter sin skilsmässa, bestämmer sig för att resa ett år för att hitta sig själv. Jag köpte boken när jag var 21 och varje dag pendlade flera timmar för att komma till jobbet i Amsterdam. Jag älskade att läsa om platserna hon besökte – Rom, Indien och slutligen Bali. Samtidigt hade jag svårt relatera till karaktären eftersom hon var SÅ gammal. Tänkte att när jag är i hennes ålder kommer jag iallafall veta. Vara vuxen.

När jag nu öppnade boken insåg jag att jag hunnit ifatt. Karaktären i boken och jag är just nu exakt lika gamla. Att fortsätta läsa boken var som att resa i tiden. Det kändes som igår när jag satt där på tåget och tänkte att ”när jag är 31 kommer jag ha koll”. Men tio år går fort. Samtidigt har mycket hänt och jag har lärt mig massa. Jag har bott i andra länder, haft nya jobb och blivit förälder. Jag har även upptäckt att jag är lika kär i Bali som Elizabeth Gilbert 🙂 Men grunden har hela tiden varit densamma. Fast idag är jag lite ödmjukare mot mig själv (och andra) och ganska mycket tryggare.

Om två dagar blir jag 32 – alltså äldre än Elizabeth Gilbert var när hon började sin resa. Svindlande! Lovar att säga till jag blir vuxen på det sättet som jag trodde jag skulle vara när jag var 21.

Ibland vaknar jag alldeles av mig själv och inte av telefonens larm. Kaffet som jag brygger är perfekt starkt. Jag behöver inte tänka på frukosten för den förberedde jag redan dagen innan. Gröt som fått stå över natten tillsammans med skivad frukt. Innan frukosten hinner jag göra min pranayama och duscha. De flesta morgnar ser dock inte ut sådär. Det positiva med den här dagen var iallafall att jag vaknade innan väckarklockan. Tack vintertid! Kaffet blev ganska bra det med 🙂

Det är något visst det där med vardagen den här tiden på året tycker jag. Det blir lite kallare, lite mer fokuserat… och ofta stressigare. Mycket ska hinnas med samtidigt som dagarna blir kortare och kortare. Ironiskt egentligen när man tänker på att det, historiskt sett, är nu som vi ska börja dra oss tillbaka. Bygga bo, lagra hull och förbereda oss för vintern. Låta tiden gå lite långsammare. Allt vi gör under de här månaderna stretar egentligen mot vår naturliga instinkt att varva ner.

Mitt i vardagen kan det vara bra att påminna sig om att allt vi gör är bra och tillräckligt. Och att njuta lite extra av de där gångerna när du vaknar innan väckarklockan, när kaffet blir perfektion eller den där morgonen när du faktiskt hinner med både pranayaman och duschen.

Idag har jag jobbat med budget hela dagen. Jag har tagit fram siffror från 2016. Tagit fram siffror för alla månader i 2017 fram till oktober. Utgifter och intäkter. Beräknat hur det kommer se ut 2018. Tillsammans med kollegor har jag vridit och vänt på det. Undersökt vad som kan göras i framtiden med de olika posterna för att skapa balans – kanske till och med vinst.

Ibland tänker jag att samma energi borde läggas på den personliga budgeten. Att budgetera för yoga, för vila, för familjetid osv. Regelbundet kontrollera hur balansen ser ut. Finns det ett överskott av något… eller kanske ett underskott. Med samma lupp som jag kritiskt granskar ett företag – den luppen borde jag kunna granska mitt liv med. Att även våga möta de där jobbiga posterna. Objektivt se vad som ligger i fas och vad som eventuellt släpar efter. Vad skulle krävas för att hitta tillbaka?

Att, precis som i ett företag, göra det tydligt om något är i obalans och varför. Planera och genomföra om något kräver en förändring. Fira med (rawfood)tårta när det går bra 🙂

”Min intention är att inte ha några förväntningar”. Det sa en deltagare i samma workshop som jag. Det var en workshop om armbalanser och innan den började reflekterade vi över just intentioner inför dagen. De flesta nämnde vad de ville jobba mer på, skador och rädslor. Många med den självklara förhoppningen att efter workshopen vara lite ”bättre” än i utgångsläget.

Deltagarens påstående fick mig att tänka på skillnaden mellan intention och förväntning. När övergår en idé om förbättring från att vara en intention till att bli en förväntning? För mig kan en intention enklast förklaras som en avsikt. Ett riktmärke att röra sig mot. En förväntning kan definieras som ”den sannolika(ste) kommande utvecklingen”. Det är inte säkert men troligt. Skillnaden är onekligen abstrakt – framförallt i det här sammanhanget. Samtidigt är det just den definitionen som gör skillnaden mellan att vara nöjd och att vara missnöjd. En förväntning kommer automatiskt att påverka upplevelsen, oavsett om den blir uppfylld eller inte.

Att prata om intentioner utan att dra in förväntningar är svårt – jättesvårt till och med. Inte minst när aspekter som pengar och tid är involverade. Oavsett om det handlar om en workshop eller en kommande semester. Medvetet ibland men ofta omedvetet. Så var det iallafall för mig inför just den workshopen. Deltagarens intention gjorde mig påmind om tankefällan. Hjälpte mig att släppa förväntningarna och låt intentionen sätta riktning.

För några dagar sedan var jag och hälsade på en granne till mig. Hon jobbar som keramiker och jag besökte hennes underbara studio för att se hur hon arbetade. Det var fantastisk att se hur en otymplig lerklump fick de vackraste proportionerna efter bara några minuters bearbetning på drejskivan.

Anna, som min granne heter, berättade att keramiken var som meditation. Ett sätt för henne att rensa tankarna och slappna av. Efter att ha sett henne arbeta kan jag verkligen förstå varför. Hur det kreativa kan underlätta att medvetandet centreras. Det skulle förmodligen inte ha samma effekt på mig. Men det är inte det som meditation handlar om. Tillvägagångssättet är mindre intressant tycker jag. Känns det rätt så är det rätt helt enkelt. Jag skulle så gärna vilja trolla bort mystiken som råder kring meditation. Tankar om det måste se ut på ett speciellt sätt, att det bara är för extremt upplysta eller “superyogis”. Meditation är för alla.

Det finns inga rätt eller fel – men det finns tekniker som kan hjälpa dig på vägen. För Anna är det att dreja, för vissa är det asana och pranayama. För andra är det att ställa sig på en bräda i vattnet och paddla. Vad det än är som får dina tankar att stilla för en stund och gör att det där lugnet kan spridas i din kropp – fortsätt att göra det! Din meditation, ditt val.