Jag har precis varit på en yogafestival utanför Ubud som heter BaliSpirit Festival. En fantastisk upplevelse och samtidigt så otroligt överväldigande. Kommer behöva några dagar på mig för att smälta allt som hänt under de här dagarna.
Något som dock varit svårt att undgå och som jag reflekterat mycket över är användandet av sociala medier under festivalen. Deltagare som stannat upp mitt under pågående yogaklass för att ta en selfie, sms:a, instagramma eller be en kompis filma medan de gör en del av klassens sekvens. Så otroligt märkligt tyckte jag först. Milslångt från vad jag är van vid. Respektlöst mot både yogalärare och deltagare. Distraherande. Samtidigt pratade jag med en festivalens officiella fotografer. Hon lyfte frågan ur ett annat perspektiv. Hon pratade om att sprida budskapet om en magisk plats och att dela med sig av härlig yoga. Att fånga minnen och att inspirera andra. Eller kanske bara dokumentera klassen för att ha som referens när man kommer hem och vill göra den igen. Intressant hur samma fenomen kan väcka så många olika reaktioner. Några dagar in i festivalen dök dock en skylt upp i alla lokaler som förbjöd fotografering efter de första tio minuterna av varje klass. Ganska snabbt återgick allt till det “normala” 🙂 Krigare B fick förbli en Krigare B och inte ytterligare en möjlighet till en selfie.
Mycket kan sägas om sociala medier och yoga. Om tjejer i blommiga tights (jag själv inkluderat) och killar med man-buns och tatueringar, om citat från Ram Dass och långa ord på sanskrit. Inspirerande men samtidigt ofta vilseledande. Vi bär alla ett ansvar där. Både som avsändare och mottagare. Samtidigt tror jag att det skulle gynna alla om tiden på yogamattan kan få vara just det – tid på mattan, tid för practice. Eller som det stod på skylten som sattes upp på festivalområdet:
LEAVE the phone. LIVE in the MOMENT.
