Efter en lång paus från ashtanga kände jag igår suget igen. Eftersom det var några månader sedan jag praktiserade ashtanga sist bestämde jag mig för att gå på en ledd klass – och oj vad härligt det var! Redan när vi sjöng öppningsmantrat kände jag att det skulle bli en fantastisk klass. En sån när allt klaffar – huvudet är lugnt och kroppen känns stark. Tillsammans med ett tiotal andra yogis svettades, skrattade och andades jag igenom de cirka två timmar som en full primary tar. Underbart.
Just ashtanga har jag lite av en hatkärlek till. Jag älskar hur det, när jag utövat det regelbundet, ger mig möjlighet att upptäcka mer subtila förändringar i kroppen. Eftersom man alltid gör samma serie blir det väldigt tydligt var man befinner sig för stunden. Det pratas inte så mycket teknik vilket ger möjlighet att själv utforska och känna. Jag gillar även kontinuiteten. Att klasserna ser ungefär lika ut oavsett var jag befinner mig. Det blir mindre fokus på läraren och mer fokus på praktiken.
Samtidigt kan just praktiken lätt trigga ett tävlingssinne. Ashtanga består av 6 olika serier – som en tydlig trappstege. För de med behov att ”klättra” (som ju många har) är det svårt att inte dras med i jakten på nästa position. Att tvinga in kroppen i positioner som den inte är redo för leder dessutom lätt till skador. Att göra samma rörelser varje dag, med ibland bristfällig teknik, kan även det leda till skador.
Ashtanga har så många fördelar. Men för att verkligen kunna ta del av dessa är min erfarenhet att det är viktigt att genuint ta ett steg bort från den där viljan att uppnå och åstadkomma. Att istället fokusera på kroppen och vad den har att berätta.
