Vem definierar dig?

Att låta sig definieras av andra är onödigt… men så skönt ibland. Man behöver inte vela eller ta ställning när någon annan redan bestämt hur det ska vara. Jag har sedan tonåren fått höra att jag inte borde köra bil. Skulle vara en trafikfara. Jag är dålig på höger och vänster och har aldrig varit intresserad av det tekniska. När alla andra tog körlektioner sparade jag till den stora Asien-resan. Körkortet behövde jag aldrig tänka på – alla hade ju redan sagt att det inte var något för mig. När mina vänner övade halkbana bokade jag min flygbiljett till Bangkok.

Idag, 12 år senare, undrar jag varför jag inte ifrågasatte mer. Varför jag så lätt accepterade det andra sa. För ett tag sedan köpte vi vårt torp ute på landet – närmaste busshållplats ligger 1,5 h promenad härifrån. Att köra bil har blivit en nödvändighet. Ändå har jag varit full av ursäkter: ”det går ju bra att cykla”, ”jag har klarat mig hela livet utan bil så varför skulle jag behöva en nu?”. Eller min personliga favorit: ”vi åker ju ändå till Bali snart igen”. Men, rädslan för att misslyckas, den har jag hållit för mig själv. Rösten i huvudet som säger: ”du kommer svänga höger när du ska svänga vänster”.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att strunta i den där rösten. Varför ska jag definiera mig som något någon sa att jag var för 12 år sedan? Det lustiga är att idag, flera körtimmar senare, har jag insett hur otroligt roligt det är att köra. Jag älskar farten och känslan av frihet. Att jag så länge avstod från något som är så kul känns frustrerande. Och lärorikt. Det är helt ok att aldrig någonsin ta körkort. Men rädsla och vad andra säger är de sämsta ursäkterna att inte testa något du är nyfiken på. Jag är otroligt tacksam för den där långa Asien-resan som jag gjorde som tonåring. Jag är precis lika tacksam för att jag äntligen börjat lära mig att jag vet bäst vem jag är och vad jag är kapabel till – inte andra. Oavsett hur välmenande ”de andra” är.