När jag gick min utbildning till yogalärare pratade vi mycket om just det. Den där sköra balansgången mellan att vilja ha nöjda elever och att samtidigt undervisa på ett sätt som känns rätt och sant. Hur man som lärare genom att vara ärlig mot sig själv säkert inte kommer passa alla. Att våga lita på rätt elever kommer att hitta till dig. När du är redo för dem och när de är redo för dig.
För mig blev det här en tankeställare idag. Jag gick på en klass med en lärare som jag hört ska vara en av de bästa i Ubud. Mina förväntningar var med andra ord höga. Jag förväntade mig härliga flöden, underbar närvaro, och fokus på andning. Jag fick det motsatta. Sekvenser som jag upplevde som röriga, popmusik som spelades på hög volym och förutom en inledande andningsövning var det noll fokus på anding.
Min upplevelse av klassen var inte alls vad jag förväntat mig. Jag pratade med en kompis som rekommenderat läraren starkt och frågade om det var en typisk klass eller om det just idag varit annorlunda. Jag förväntade mig att han också skulle vara lite besviken. Så var inte fallet. Jag fick en känsla av att vi varit på helt olika klasser.
Var det verkligen en dålig lärare? Säkert inte. Passade han mig? Absolut inte. Det är ganska fantastiskt tycker jag. Hur olika vi ändå är. Ingen lärare kommer någonsin kunna göra alla elever nöjda. Det en elev tycker är det absolut viktigaste tycker den andra är helt irrelevant. Klassen jag gick på idag blev en påminnelse om just det.
Så viktigt och värdefullt att påminna sig om! Tack för ett bra inlägg!
Tack ♡
Det var min känsla hos alla lärare jag gick (utom Emelie på yogabarn) – amerikanskt, överdrivet, rörigt , uppvisning.
Sedan såg jag andra som log från öra till öra och älskade det. Skönt att jag inte var ensam 😉
Så lustigt det där – hur olika vi upplever saker. Men mycket tråkigt om alla gillat samma. Har inte varit på Emelies klasser. Tror inte hon är kvar. Annars hade det varit kul att testa 🙂