Vi bor i ett torp från 1700-talet som de senaste decennierna har använts som fritidshus. Vi älskar det men att säga att standarden är tipptopp skulle vara en överdrift. De senaste åren har vi därför, rum för rum, påbörjat renoveringen. Försökt hitta den där balansen mellan att behålla det unika och ändå anpassa efter moderna krav.

Den här sommaren är det dags för trappan… även kallad ”stupet”. Den har förmodligen följt med huset de senaste hundra åren. Personligheten finns där men lite kärlek skulle inte skada. Igår gjorde jag därför det enda rimliga och sökte inspiration på Pinterest. Använde nyckelord som ”torp” och ”trappa”. Scrollade, såg en del bra alternativ och sparade några bilder. Mina ögon fastnade vid en bild. En magisk liten farstu med en ljusblå dörr, vitt golv och en omålad trappa. Tänkte att ”så skulle vi nog också kunna göra… det är ju ganska likt det vi redan har. Det är väldigt likt. Vänta nu… det är VÅR trappa”!

Parallellt med det här läser jag just nu en bok om yamas och niyamas. Inte helt osökt kom jag att tänka på ”santosha” – att vara nöjd. Santosha handlar inte om att luta sig tillbaka och inte göra något alls. Det innebär snarare att acceptera och att uppskatta vad vi har och är och att utvecklas från det. Att se trappan på nätet var verkligen en påminnelse om hur lätt det är att bli “hemmablind”. Tappa bort sig i att tänka på förbättringar istället för att se det som redan finns.

Det är just de här små tankevurporna som gör att jag fortsätter återvända till yogans filosofi. Hur det som skrevs för så länge sedan fortfarande känns aktuellt – och är applicerbart i de mest vardagliga situationer. Att fixa hemma med en utgångspunkt i att vara nöjd med det som redan finns är trots allt trevligare än alternativet.

Jag vet att det varit en riktig toppenhelg när jag kommer hem efter tre dagar i Göteborg och inser att jag knappt tagit några bilder. Varit alldeles för upptagen med att njuta och insupa kunskap. Härligt när det är så men kanske inte den bästa när man har en blogg. 

Den här festivalen har verkligen bjudit på en blandning av gamla och nya favoriter. Matt Giordano, med sitt underhållande och kunniga sätt att förmedla anatomi, är en favorit sedan tidigare. Det är även Rusty Wells vars klasser alltid levererar massa energi och sköna skratt. Själva festivalen var vackert belägen vid vattnet – precis som i Stockholm. På lördagen hade jag en längre paus mellan två klasser och passade på att ta med mig man och barn på en liten tur med färjan in till centrum för lunch. Vi åt på ett veganskt ställe som jag verkligen kan rekommendera – Open New Doors vid Tyska Bron. Sista klassen för dagen var en yin-klass med Johanna Andersson. Salen, som rymmer 400 personer, var helt fylld. Hon hade sina änglar (som hon kallade dem) med sig och de var verkligen änglar. De gick runt och korrigerade alla deltagare. Jag som ofta kämpar i sittande framåtfällningar (hello korta hamstrings) fick underbar hjälp i att komma djupare i just en sådan position.

På söndagen var jag på en fin föreläsning med Cecilia Duberg och Annelie Pompe. Föreläsningen var upplagd som ett mini-tystnadsretreat och vi fick varken prata, äta, anteckna eller använda telefonen under den tiden. Annelie Pompe har bestigit 7 av världens högsta bergstoppar men berättade att den största utmaningen för henne var att möta tystnaden. Idag har hon varit på ett antal Vipassanas (10 dagar av total tystnad). Hon håller även egna retreats tillsammans med Cecilia Duberg som är psykolog och mental tränare. Otroligt inspirerande att lyssna på. Det var även skönt att sitta ner och bara ta in det som förmedlades utan yttre eller inre förväntningar på motprestation.

Tack Yoga Games för ännu en magisk festival. Vi ses i Malmö i november!

Jag har precis varit på en yogafestival utanför Ubud som heter BaliSpirit Festival. En fantastisk upplevelse och samtidigt så otroligt överväldigande. Kommer behöva några dagar på mig för att smälta allt som hänt under de här dagarna.

Något som dock varit svårt att undgå och som jag reflekterat mycket över är användandet av sociala medier under festivalen. Deltagare som stannat upp mitt under pågående yogaklass för att ta en selfie, sms:a, instagramma eller be en kompis filma medan de gör en del av klassens sekvens. Så otroligt märkligt tyckte jag först. Milslångt från vad jag är van vid. Respektlöst mot både yogalärare och deltagare. Distraherande. Samtidigt pratade jag med en festivalens officiella fotografer. Hon lyfte frågan ur ett annat perspektiv. Hon pratade om att sprida budskapet om en magisk plats och att dela med sig av härlig yoga. Att fånga minnen och att inspirera andra. Eller kanske bara dokumentera klassen för att ha som referens när man kommer hem och vill göra den igen. Intressant hur samma fenomen kan väcka så många olika reaktioner. Några dagar in i festivalen dök dock en skylt upp i alla lokaler som förbjöd fotografering efter de första tio minuterna av varje klass. Ganska snabbt återgick allt till det “normala” 🙂 Krigare B fick förbli en Krigare B och inte ytterligare en möjlighet till en selfie.

Mycket kan sägas om sociala medier och yoga. Om tjejer i blommiga tights (jag själv inkluderat) och killar med man-buns och tatueringar, om citat från Ram Dass och långa ord på sanskrit. Inspirerande men samtidigt ofta vilseledande. Vi bär alla ett ansvar där. Både som avsändare och mottagare. Samtidigt tror jag att det skulle gynna alla om tiden på yogamattan kan få vara just det – tid på mattan, tid för practice. Eller som det stod på skylten som sattes upp på festivalområdet:

LEAVE the phone. LIVE in the MOMENT. 

Min bloggkollega Elina kom för ett litet tag sedan på den briljanta idéen att vi som bloggar för Yoga World borde intervjua varandra. Sedan dess har Nellie och Marie från Mitt Yogaliv intervjuats av Elina och Vevve. På Mitt Yogaliv hittar ni även en intervju med mig. Jag fick chansen att intervjua Karin – en yogalärare och artist som inspirerar mig mycket.

Vem är Karin?
Jag är en snart 45 årig tvåbarnsmor som yogar från ett Core Strength Vinyasa perspektiv och pendlar mellan Nashville och Ekerö för att skriva musik och spela med min duo @thyraofficial.

Vad fick dig att börja med yoga?
En fantastiskt kvinna som heter Gunnel. Hon visade mig solhälsningen och några andra yogapositioner när jag var i 20 års åldern. Just då förstod jag inte storheten med yogan men jag har yogat till och från sen den. I vissa perioder mindre och i andra perioder mer. Det fina är att yogan alltid väntat och funnits där när jag varit redo.

Vad får dig att fortsätta med yoga?
Det är beroendeframkallande. Helt ärligt är det inte ofta jag längtar till mattan. Väldigt ofta känner jag ett motstånd och går långa omvägar runt mattan men när jag väl kliver upp är det alltid lika fantastiskt. Den känslan när jag får lägga mig i Shivasana – DET är därför jag yogar. Där får jag vara helt avslappnad, utan krav på någon form av prestation. Där får jag andas. Där hittar jag lugn.

Du har ett tema i bloggen som heter “I kloka kvinnors sällskap”. Hur växte idén fram till det?
I höstas träffade jag en amerikansk kvinna som frågade om jag ville vara med i hennes blogg under rubriken “Wise Womens Wednesday” och jag tackade ja! Jag har länge tänkt på iden att samla kvinnor som inspirerar mig till någon form av workshop men det här kändes som en bra början.  Jag frågade om jag fick anamma samma koncept på svenska och det fick jag göra. Jag har så många kloka kvinnor runt mig som jag uppskattar och det här är ett sätt att lyfta fram dem och låta andra få ta del av deras inspirerande historier.

Vad inspirerar dig just nu?
Jag har precis öppnat en ny yogastudio tillsammans med Sofia Hillbom i Bromma. Så fort jag kliver in där blir jag inspirerad. Det är ett sånt positivt flöde i lokalen och det community vi mött. Sen håller jag på att packa väskan till Nashville igen och där blir jag inspirerad så fort jag kliver av planet. Det måste va nåt i luften….:)

Har du något mantra eller mening som betyder extra mycket för dig? Varför?
Du är tillräcklig – Du Räcker till precis så som Du är – Du behöver inte göra mer.
Det säger jag till mig själv varje dag och det är också så jag avslutar alla mina klasser. Många av oss befinner sig i en ständig jakt på prestation och jag märker hur viktigt det är att sänka ribban och bara få vara. Det liv vi lever pågår runt om kring oss hela tiden men vi fokuserar lätt på fel saker och glömmer att deltaga. Jag får påminna mig själv hela tiden att vara närvarande. Jag har mediterat 3 ggr om dagen sedan november och i och med det har jag förstått att närvaro inte bara handlar om att fysiskt vara på en plats – Det handlar om så mycket mer. Att var inkännande, i kropp och sinne, att lyssna inåt för att där i tystnaden kunna höra min sanning och den röst som är jag.

Om några dagar åker vi tillbaka till Bali för ett litet tag. Ska bli härligt med solsken och sand mellan tårna igen. Något som kommer vara extra fint den här gången är att besöka Bali Spirit Festival. En årlig yoga, dans och musik-fest som varar i en vecka. Förra året hade de 7000 besökare från 50 olika länder – bara en sådan sak! Det här året är temat ”Return to Source” och jag ser fram emot att se hur de kommer väva in det under dagarna.

Utöver yogan, värmen och människorna är maaaten den stora anledningen till att jag ständigt återkommer till Bali. För någon dag sedan kunde jag inte sova och gjorde därför det enda rimliga: en lista över “måltider som jag inte vill glömma bort att äta medan vi är där”. Cirka allt från rawfood-restaurangerna Sayuri och Seeds of Life toppade listan.

Något annat som jag passade på att göra var att dammsuga internet efter ”tips inför lång flygresa med en 2,5 åring”. Vi har flugit mycket med Daphne tidigare men då var hon fortfarande bebis. Känns som att det kommer vara något helt annat att flyga med henne nu. De tips som alla tycks återkomma till, och som jag valt att fokusera på, är:

• flyg på natten. Ett sovande barn = ett lugnt barn
• ta med små (inslagna) presenter att portionera ut under resans gång
• läsplatta laddad med spel och favoritfilmer
• ombyte för alla (och undvik vita kläder)

Fler tips mottages tacksamt! 🙂